Gud, jag sa att livet sög, men så snabbt man kan ändra sig. Jag var värkligen nere då, nu har jag hunnit åter hämtat mig lite, skrikit ut allting på stackars mamma, gråtit sönder kudden, sprungit runt ön, duschat, tänkt på mig själv att jag är världens sämsta & världens jobbigaste, sagt förlåt till mamma, lyssnat på MJ & ja, allt sånt.
jag behöver sånt, förut har jag alltid hållt allting inom mig, jag har lovat mig själv att inte göra det längre. Det är alltid nån som får ta smällen då och får en fet utskällning för precis ingenting men jag blir så arg, jag ska inte behöva ta allt det här med död, bråk, folk som sviker, ljuger, går bakom ryggen. Jag är 13 år for god sake !  Men jag är inte bara tretton, utan jag är faktiskt jävligt stark som person. Och jag delar nästan alltid med mig. Det är två bra egenskaper jag har. Som jag skrev förut så blev jag jätte sur på mig själv & tyckte jag var världens sämsta. Men när man tänker efter ska man vara jävligt stolt över sig själv, inte vara FÖR självsäker (tex dessie elr kissie), för det är inte äkta. Men det finns inte något fel med att må jävligt bra, tycka om sig själv, det är bara en bra egenskap. Om man tänker efter så finns det ingen annan som kan få dig att må bra, det är du själv som måste ta steget fram, att våga tro på dig själv, att våga bjuda på dig själv & att våga tycka om dig själv. Alla tror väl att det finns ett val, antagligen är man egoist elr så bryr man sig bara om sina vänner, men så är det inte, man kan faktiskt få båda, om man försöker. Jag ska inte säga att jag älskar mig själv för det gör jag inte, men jag börjar faktiskt att acceptera mig själv. Det är svårt, men jag mår så mycket bättre över att skratta bort pinsamheter än att må dåligt över dom. "Sträva inte efter en perfektion som inte existerar. Sträva efter acceptans!" som blondinbella sa. Stämmer så sjukt bra. Men iaf, nu kom jag in på ett helt annat "ämne" , jag skulle ju berätta vad som fick mig att må lite bättre igen. Och det är michael jackssons musik. Ja vet , ja vet att det låter jätte töntigt.
Men han var så jäkla mycket för mig, eller inte han, utan hans musik & dans. Ända sen jag var liten har jag dansat och sjungt till "the way you make me feel", "bad", "dirty diana" och "thiller" , sen vid 11-12 års åldern slutade jag lyssna på honom för då var han typ "ute" och var bara en kille med bra musik men en vrikad hjärna. Men vid när jag fyllde 13 så såg jag en video på mig när jag dansade till "the way you make me feel" , haha det var helt sjukt asso. Jag blev fast igen! Och där är jag idag, fast i hans musik & hans texter. Sen försvann han bara. När jag såg det så blev jag bara helt stum och insåg att det skulle inte bli några fler super hittar från hans sida. Men ändå, han hade gjort så mycket i sitt liv. Han hade ju en vilja och lyckades! Och alla barn han hjälpte! Han blev känd och delade med sig av kändisskapet, han tog upp barn på scen, gav dem pengar och kramade dom, tog upp galna fans på scen och lät dom krama om honom. Han är helt historisk och jag kommer aldrig sluta älska the king of pop. värkligen aldrig. När jag är nere så lyssnar jag på hans musik och det påminner mig om att det är folk som har det värre, att det finns en lösning och framför allt, att allt har en mening. Jag har blivit sviken & sårad, men det finns en anledning, i morgon kanske jag får en chans, det händer kaanske något bra imorgon. Så tänker jag alltid. Och det kanske finns en anledning varför alla dör, varför alla sticker. Nu orkar jag inte skriva längre, men nu är jag helt lugn. Jag har sagt det jag vill ha sagt och nu känns det väldigt mycket bättre. Kan lägga upp lite låtar som alltid får mig att må bättre! Förhoppningsvis hjälper dom er oxå.