vet inte om jag orkar en dag till utan dig, allt är bara så stressigt för oss båda två,
jag har sagt det i typ ett år men jag vill värkligen till dig nu, allt ska vara som förut.
det känns som om det var en evighet sen vi träffades, och det var det typ. Jag kan
inte leva utan dig och det vet du. En del av mig saknas och jag vet vrf. Det är du som
saknas så otroligt mycket, när jag pratar med dig, frågar vad du gjort idag, när du
svarar så känner jag igen den där vardagen, som du & jag delade förut, alla dagar
i typ 3 år, som det alltid varit du & jag. För du & jag har alltid tänkt samma, varit
på samma nivå, du är min andra halva & vi har lovat varandra att aldrig glömma
varandra & att aldrig svika. Och vi har hållt det & det kommer vi göra det vet jag.
Men det är så svårt att vara utan dig varje dag, leva ett olikt liv. Jag ljuger för mig
själv att vi klarar att träffas varje dag fast vi inte går i samma skola, men det blir
för stressigt. Och vi vet det både du & jag. Vi vill så gärna, men läxor, intressen &
allt sånt, tiden räcker inte till. Och jag klarar inte att träffa min allra bästavän en
gång i månaden, det är för svårt och du har sagt att du känner samma sak. Jag
känner värkligen för att byta skola men det är ju också svårt att lämna alla i rålis,
och du tycker ju samma såklart, att lämna alla i jensen. Så, där är en till sak som
vi tycker likadant om, eller hur ? Men jag önskar bara att du & jag var som förut,
jag älskar dig allra mest & det kan fan ingen ändra på, någonsin. Du är min andra
halva & min allra bästavän. Du vet hur mycket jag behöver dig så jag behöver
igentligen inte förklara , men jag gör det ändå. Leksak funkar inte utan batteri.

du fattar inte hur mycket den här gammla, hemska
bilden betyder för mig asso, haha. / lizette